Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
|
Kapitel 10 : Thorn
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
Detta kapitel är en förfärlig soppa. På sidan 260 visar Brunner på ett utmärkt sätt att han inte behärskar ämnet genom att hävda att Östgöta infanteriregemente vid full styrka räknade 550 man - den rätta siffran är 1 200. På sidan 261 misslyckas han ännu en gång med att hålla isär Gustav II Adolf och Karl X Gustav och på sidan 280 har Brunner lyckats åstadkomma en belägring av Viborg som inte ägde rum. På sidan 266 finns också en höjdare, ett hus har blivit en kardinal. När det gäller avsiktligt förvanskande finns det några riktiga godbitar. På sidan 270 blir källornas plundring av fiendens tross till en våldtäktsorgie, på sidan 281 har Brunner på sedvanligt manér varit framme med sax och klisterburk för att "förbättra" ett av Karl XII:s brev och på sidan 276 är det ett av Hermelins brev till Barck som undergått samma kärvänliga behandling. I detta kapitel finner man också några märkliga fraser vilka klingar mer som 1900-tal än som 1700-tal. Ett sådant exempel finns på sidan 262 där "Karl XII" tillskrivs följande tankar: "Polackerna var ett osnyggt folk. Det måste slås hårt för att lära sig ha fruktan och respekt för det svenska herrefolket". Konsulterar man Svenska Akademiens ordbok visar det sig att "herrefolk" var en term som på Karl XII:s tid betydde "herrskap", "ståndspersoner" och dylikt. Den betydelse som vi lägger i uttrycket kan beläggas först från 1900-talets början, enligt samma källa. Jag råkade f.ö. häromdagen
bläddra i en bok som behandlade Heidenstams förhållningssätt till källorna och
fick där en högst intressant hänvisning till Ying Toijer-Nilssons bok Minnet
av det förflutna, vilken behandlar moderna historiska romaner för ungdom. I
ett av bokens kapitel, kallat De beslöjade källorna, berör författarinnan
frågan om den historiska romanens förhållande till den historiska verkligheten.
Hon refererar i sitt resonemang till en artikel av den brittiska författarinnan
Jill Paton Walsh och skriver så här: Toijer-Nilsson fortsätter: "Såvitt jag har kunnat överblicka, vinnlägger sig verkligen de svenska ungdomsförfattarna om att sakuppgifterna skall vara korrekta. Medvetet förfalskar de inte verkligheten, det finns inget av ' known not to be true' i deras verk." (Minnet av det förflutna. - Stockholm, 1987. - S. 46 f.) Som förhoppningsvis framgår av min analys delar Ernst Brunner inte Jill Paton-Walshs uppfattning, i Carolus Rex finns det mängder av "known not to be true". Däremot tycks Brunner vara övertygad om att det skulle ha skadat försäljningen av boken om detta hade stått klart för allmänheten - "hans liv i sanning återberättat." I övrigt kan noteras att det på flera ställen syns mycket tydligt att Brunner har lyft ut stycken ur Adlerfelt, Fryxell m.fl., underkastat dessa en viss putsning och sedan gjort dem till sin egen text. Vilket förstås resulterar i ett ålderdomligt språk, en av de saker flera recensenter berömt boken för.
Genomgången
Sidan 258: Kosackerna revolterar.
I princip exakt samma text, endast något nedkortad och moderniserad. Sidan 258: August låter under en måltid hos kronmarskalkinnan Bjelinsko fängsla Heron och låter skjuta dennes kammartjänare. Kungen får veta detta då han befinner sig i Przimakov. Arresteringen av Héron skedde den 31 oktober 1702, se v Rosen del I, s. 89 f. Här har Brunner dock blandat ihop två händelser som av Adlerfelt relateras i anslutning till varandra. Den som fick sin kammartjänare skjuten var Bonnac, som i september 1702 hade fått order av Ludvig XIV att bege sig från Riga till det svenska högkvarteret. I Litauen råkade han emellertid stöta samman med Oginskis folk och tillfångatogs. Det är om denna senare incident som Adlerfelt talar i samband med den skjutne kammartjänaren. Sedan kan kungen naturligtvis inte ha fått veta om Hérons olycka innan den inträffade, till Przimakov ankom man 9/10 och stannade i 8 dagar.
Brunners formulering är lite egendomlig, man får nästan intryck av att det är August som äter middag hos kronmarskalkinnan. Damens make hette Kazimierz Ludwik Bielinski (död 1713) och hon själv Ludwika Maria Morsztyn. "Bjelinsko" är en märklig form. Sidan 258: Karl XII kan genom detta räkna kungen av Frankrike till sina fiender. Logiken bakom detta är inte alldeles tydlig. August ger sig på den franske kungens sändebud, vilket medför att Ludvig XIV ilsknar till på såväl honom som republiken. En av hans åtgärder sägs därefter vara att egga Karl XII mot August. Det kan väl knappast uppfattas som en fientlig handling? Sidan 259: I kansliet förtvivlar man efter underrättelserna från Nöteborg, vilka tydligen når armén då den befinner sig vid Przimakov. Som Nöteborg föll den 12 oktober är detta helt omöjligt, armén stod i Przimakov under 8 dagar med begynnelse den 9 oktober. Samuel Barck berättar om detta i ett brev till Hermelin av 1/11 1702 och ger där, intressant nog, Cronhjort skulden för det inträffade. Hermelin fick det brevet den 1 december 1702, se Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck..., s. 20. Hermelin berättar i sitt svar av den 3/12 att kungen "i går" inte fann underrättelsen om Nöteborg angenäm. Så synbarligen var det först i början av december som Karl XII fick veta att Nöteborg fallit.. Detta kan tyckas som en detalj, men om man ska dra växlar på kungens reaktion på olika saker är det ju rätt viktigt att utgå från rätta förutsättningar. Sidan 259: Kungen hoppar på kryckor medan Hermelin refererar ett bekymrat brev från rådet. Detta är hämtat ur Adelsköld, del 1, s. 112. Brevet i fråga är daterat 24/11 1702. Det torde ha anlänt till högkvarteret i mars 1703, se v. Rosen, del 2:2, s. 87. Yttrandet om att man skulle slåss i tio år till med polackerna är hämtat ur Hermelins brev av 3/12 1702. Brunners konstruktion är alltså helt omöjlig. Sidan 259: Rådet tror sig veta att tsaren snart skulle besitta Nyenskans, Kexholm och Narva, till och med framtränga till Östersjön. En ganska egendomlig konstruktion då såväl Narva som Nyen låg mycket nära Östersjön, föll dessa orter skulle tsaren alltså nå dit. När det sedan gäller Kexholm var det en rätt beskedlig fästning, som f.ö. inte föll förrän 1710. Sidan 259: Piper beklagar sig över Nöteborgs fall i brev till änkedrottningen. Som nämnts ovan kan han i varje fall inte ha skrivit detta vid det aktuella tillfället (mitten av oktober 1702). "Brevet" uppvisar f.ö. remarkabla likheter med ett citat hos Adelsköld:
Enl. Adelsköld kommer detta ur ett brev från Piper till Ulrika Eleonora (alltså inte Hedvig Eleonora) av den 20 november 1702. Sidan 260: Östgöta infanteri kreperar. Från att ha varit fulltaliga med 550 man var nu bara 10 kvar. Medikus diagnos: sotdöden. Först får man förstås beundra medikus för hans observationsförmåga, det krävs säkert ett tränat öga för att skilja mellan dödsfall orsakade av olyckor eller sår å ena sidan och sådana som orsakats av sjukdom (sotdöd) å den andra. Naturligtvis var östgötarna fler än 550 när de var fulltaliga och naturligtvis hade de också varit fler än 550 vid ankomsten till Krakow. Enligt Petris Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia, del III s. 147 så hade östgötarna den 11 juni 1702 26 vakanser på 1 200 nummer. Under marschen från Pommern till Krakow dog 24 man. Från denna tidpunkt till december 1703 ökades vakanserna med 282, se ovan anfört arbete s. 164. De uppgifter som Brunner anför rörande östgötarna och vissa andra regementen finns också i Hjelts Svenska och finska medicinalverkets historia 1663-1812, del III, s. 140. Då förstås med en del skillnader: A. Siffran 550 avser antalet döda åren 1703-1705. B. Döda kronobergare avser perioden 16/10 1702-13/11 1703. C. Döda västerbottningar avser hela 1702. Hjelts siffror bygger i sin tur på undersökningar gjorda av den i Karl XII-sammanhang kände P.-O. Liljevalch. Om jag inte helt misstar mig finns i Krigsarkivet just detta material och kanske ser vi alltså här (för första gången?) spår av att Brunner använt otryckt material. Sidan 260: Maidel anländer med ett regemente dragoner, rekryter för armén, Svenska adelsfanan samt överstarna Cruus och Patkuls regementen. På sidan 254 hävdades att Maidel medförde Adelsfanan, Nylands kavalleri, Upplands tremänningsdragoner och Skånska stånddragonerna. Går detta ihop sig? Först och främst fanns det förstås inga tremänningsdragoner, utan det var överste Kruses tremänningsregemente till häst. Man ska hålla i sär "Kruse" och "Cruus", det är olika ätter. Dragonregementet torde vara Skånska stånddragonerna och Patkuls regemente är nylänningarna. "Cruus" kommer ur Adlerfelt, man var ju inte alltid så noga med stavningen. Sidan 260: Stenbock skickar kurir, hans folk saknar vinterkläder. Han fann att traktens adelsmän och bönder var "ett tredskande, förbannat släkte". Kungen rekommenderar levande bränning. Det här är så förvanskat att det inte är lätt att veta vilka brev som avses, alltsammans är hämtat från Frans G. Bengtssons skildring. Kungens brev är gissningsvis nr 195 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Detta innehåller självfallet inget om att man ska bränna polackerna levande. Stenbocks journal, i Karolinska krigares dagböcker XII, visar att man förvisso brände byar som vägrade erlägga kontribution men också att soldater som förövat övervåld blev straffade för detta. Säkert hände det att folk blev innebrända, det nämner Stenbock i ett brev från 11/12 1702. Men han urskuldar sig också för det inträffade, vilket knappast hade varit nödvändigt om kungens order varit att bränna folk levande. Det man ville var ju att anskaffa förnödenheter till armén, helst utan stridigheter och bränning. Sidan 261: Kungen kommer till Sandomierz, där Gustav II Adolf låtit spränga slottet Gorcisan. För vilken gång i ordningen detta är fel kung vågar jag inte ens gissa. Men som t.o.m. Adlerfelt, en av Brunner mycket använd källa, berättar var det alltså Karl X Gustav. Sedan tror jag att Brunner har missförstått Adlerfelt, slottet som sprängdes låg i Sandomierz och alltså norr om Weichsel. Gorcisan (pol. Gorzyce) ligger på andra sidan floden, ca en halv mil öster om det sprängda slottet. Sidan 261: Karl XII skriver till Ulrika Eleonora inför hennes konfirmation, det gudomliga upptåget. Brevet har nr 51 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Det är skrivet i trakten av Sandomierz under senare delen av december 1702, överhovpredikant Thingwalls död som inträffade den 13 december nämns. Något "upptåg" talar Karl XII förstås inte om, utan om "upsåht". Sidan 261: Kammarpagen anmäler dominikanermunken Levesi, denne vill ha Sankta Britas ben. Detta torde vara hämtat från Hermelins brev till Barck, där nämnde munk dyker upp i ett brev av den 21/11 1702. Munken ska, enligt Hermelin, ha meddelat att påven inte hade något emot att August avsattes. Först i mitten av mars 1703 (brev till Barck av den 14/3) kom Levesi med sin förfrågan om den heliga Birgittas ben. Hermelin tyckte tydligen att detta var lustigt och föreslog skämtsamt att man kunde ge "narren några hunde ben i stället". Sidan 261-262: Stenbock ansluter och berättar om kongressen i Visnja, en sammankomst som kungen inte kände till. Det tidigaste tillfälle som nämnda kongress dyker upp i Karl XII:s brev till Stenbock är den 26 november 1702, där kungen uttalar sin förnöjelse med Stenbocks agerande gentemot denna, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 286. Så naturligtvis var Karl XII, i början av 1703, mycket väl medveten om vad kongressen var för något. Jag förmodar att detta är avsett att stärka Brunners tes om den helt opolitiske Karl XII. Som de flesta av hans teser lider den skeppsbrott vid en konfrontation med källorna. Sidan 262: Biskopen i Lublin kysser Karl XII:s hand. Här är jag dels osäker på om katolska prelater verkligen kysser världsliga härskares händer, dessutom kan jag inte se att det existerade något biskopsdöme Lublin vid den aktuella tidpunkten. Lublin synes ha legat under ärkebiskopen av Krakow, se http://kuria.lublin.pl/www/Historia_Diecezji Sidan 262: Kungen låter sönderslå judarnas bodar. Här är jag tills vidare en smula skeptisk, särskilt mot bakgrund av talet om "herrefolk". Sidan 262: Partier utsänds för att driva in boskap, furage och bränna byar. Här bör man nog inflika att bybränning naturligtvis förekom, men då som repressalie. En armé som är beroende av att livnära sig på den trakt den tågar igenom vill naturligtvis inte elda upp alla gårdar i området. Sidan 262: Polackerna måste lära sig ha fruktan och respekt för det svenska herrefolket. Här löper naturligtvis Brunners jämförelse med Hitler amok. Ordet "herrefolk" fanns förvisso i svenska språket vid den aktuella tiden, men då i betydelsen herrskapsfolk, ståndspersoner. Sidan 262: Rapporter ankommer från Narva, ett parti ryssar har gjort ett infall. Detta ska enligt Adlerfelt ha inträffat nyårsdagen 1703, det är mycket tveksamt om Karl XII kunde känna till detta ett par, tre veckor senare. Sidan 263: Stuart nedgör 6 kompanier av Oginskis folk i Samogitien (2/2 1703). Det var alltså inte Stuart själv som anförde svenskarna utan överstelöjtnanten Christian Brüchner, se v. Rosen 2:2, s. 89. Detta är också Adlerfelts uppgift, och han är i detta fall uppenbart Brunners källa. Naturligtvis nedgjordes inte 6 kompanier, medan 100 man dödades, de två uppgifterna är svåra att förena. Vad Adlerfelt säger är att fiendestyrkan var 6 kompanier och av dessa nedgjordes över 100. Sidan 263: Lewenhaupt överrumplar 4 kompanier ryssar vid Janiska (11/2 1703) Detta var inte ryssar, utan Oginskis folk, se v Rosen 2:2, s. 90. För båda dessa händelser torde f.ö. gälla samma sak som så många gånger tidigare, Karl XII kan inte ha fått veta vad som hänt närmast omedelbart. Sidan 263: August sammankallar möte i Marienbourg i västra Preussen. Den kallelsen utgick ursprungligen 11 januari 1703, fast platsen bestämdes först genom en ny kallelse 15/2 1703, se v. Rosen 1, s. 104. Stavningen "Marienbourg" är Adlerfelts. Problemet här är återigen kronologin, Karl XII får oftast veta allting blixtsnabbt. Sidan 263: Stenbock skickas till Samosc. Återvänder och träder stolt mot Karl XII i audienssalen. Listar i brev hem sitt rov. Arvid Horn uppfordrade staden första gången i månadskiftet januari/februari 1703, se v. Rosen I, s. 98. Stenbock gjorde själv nya försök kring den 10, se Karolinska krigares dagböcker XII, s. 8. Stenbocks parti upplöstes mot slutet av månaden, och då återvände han till högkvarteret. Att Stenbock skulle ha talat stolt kan förstås vara möjligt, men sammanställningen av detta och hans rov är snarast hämtat ur Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad. Stenbocks rov hemsändes då och då, liksom Frans G. Bengtsson har Brunner komprimerat. Sidan 264: Robinson avsänds med uppdrag att för Karl XII redovisa missnöjet i Sverige. I själva verket var det så att rådet först efter bearbetning bistod Robinson, se Jonasson, Gustaf, Karl XII:s polska politik 1702-1703. - Stockholm, 1968. - S. 116 f. Brunner bygger (som vanligt) på Fryxell:
Sidan 264: Kungen vägrar under två månader Robinson företräde. Audiens vid vägkanten. Robinson beordrades vid jultid 1702 att snarast avresa till Polen. Trots Karl XII:s besked att främmande ministrar skulle stanna i Stockholm lyckades R. skaffa sig rådets godkännande. När han ankom till Karlskrona låg isen, men 150 man lyckades såga sig igenom till öppet vatten så att Robinson den 14 januari 1703 kunde fortsätta sin färd. Den 18 kom han till Stralsund och elva dagar senare var han i Danzig, där han gjorde ett längre uppehåll. Den 19 februari ankom Robinson till Warszawa och fick där veta att Karl XII var i anmarsch. Av den svenske diplomaten Wachslager fick R. rådet att stanna i Warszawa, men R. fortsatte i stället mot det svenska högkvarteret. På kvällen den 27 februari ankom han till Lublin och tog dagen därpå kontakt med Piper för att begära audiens. Som Robinson visade sig ha brev även från kungens farmor och hans systrar beviljade Karl XII, via Piper, den 1 mars dennes ansökan. Den 2 mars var så R. på väg till högkvarteret och mötte då Karl XII och hans sällskap. Robinson steg då ur sin vagn och fick tillåtelse att hålla sin audiens vid vägkanten. Karl XII tog av sig hatten och lyssnade sedan till Robinsons framställning, se Jonasson s. 116 ff. Någon vägran att ta emot R. var det alltså aldrig frågan om, snarast tvärtom. Så blev också det franska sändebudet Bonnac uppbragt över att Karl XII visat sig så tillmötesgående mot Robinson, tvärtemot det förbud som rådde för främmande sändebud att besöka armén. Särskilt harmsen var knappast Robinson heller, han hade i själva verket en rätt positiv inställning till Karl XII. En uppfattning som allt att döma var ömsesidig, se Hilding Pleijels artikel Ett engelskt ögonvittne om Karl XII (KFÅ 1972). Historien har f.ö. en ganska roande epilog. I senare brev till statssekreteraren Hedges berättar Robinson att kungen dagen efter var förkyld och att Robinsons fiender ville ge honom skulden för detta. Men, berättar Robinson, det stämde inte för audiensen varade bara 4-5 minuter. Dessutom hade Karl XII försäkrat att den inte alls var Robinsons fel, kungen hade helt enkelt varit ute tidigt samma morgon med bara öron och hals, se SP 95/15. Sidan 264: Samme greve Potocki som i Krakow åtnjutit Karl XII:s nåd överfaller nu Meijerfelts avdelning. Någon Potocki förekommer dock inte i avsnittet om Krakow. Uppgiften kommer ur Adlerfelt (s. 140), som dock säger att Potocki "någon tijd tilförene" hade besökt Karl XII, d.v.s. i januari 1703 då ju armén sedan länge hade lämnat Krakow. Sidan 264-265: Franske kungen har försökt muta bröderna Sapieha, Piper, Hermelin, Stenbock m.fl. Dessa hade vägrat, men Adlerfelt tror att Cederhielm, Dücker och Otto Vellingk hade accepterat. Detta är en uppgift som återfinns hos Fryxell (1902), del 21, s. 230. Källan är tydligen dels uppgifter från Haag, dels uppgifter ur franska diplomatbrev från oktober och december 1703 samt januari 1704. Det hela tycks något dunkelt och framför allt är tidsangivelserna ganska vaga. De allierade gjorde på hösten ett tydligt belagt mutförsök, med föga framgång, se Jonasson, s. 131 ff. Sidan 265: Adlerfelt menar att "en viss Erik Sparre" var en förrädare i fransk krigstjänst. Karl XII torde ha känt till Sparre mycket väl, denne var bl.a. halvbror till Axel Sparre, en av kungens favoriter. Sidan 265: Bataljonspastor Westerman, kyrkoherde i Turinge, tillkallas. Westerman hade enligt egen utsago 1700 blivit kallad till kyrkoherde i Turinge av fältmarskalken och kungl. rådet Erik Dahlberg, ägare till Ströpsta. Dock besattes tjänsten av en annan person och 24/1 1703 blev Westerman istället antagen som regementspastor vid Livgardet. Dock kom inte Westerman ut till regementet förrän 1705, varför han kommer att dyka upp som nyanländ en andra gång längre fram i boken. Den gången rätt, den här gången fel. Se vidare Karolinska krigares dagböcker VIII, s. 257-303. Sidan 265: Westerman lånar bok ur Adlerfelts mäktiga fältbibliotek. Naturligtvis reste Adlerfelt inte omkring med böcker och handskrifter i tusental, armén befann ju sig på resande fot långa perioder och att frakta sådana mängder, ställa upp dem i lador och sedan plocka ned dem igen, hade varit helt ogörligt. Som Westerman inte befann sig vid armén kan han heller inte ha lånat Terentius. Existensen av en boksamling nämns av Samuel Bring i dennes förord till den svenska utgåvan av Adlerfelts verk, men där är Terentiuslåntagaren kanslitjänstemannen Samuel Hyltéen. Om lånet var från mars 1703 omtalas förstås inte. Biblioteksmannen Bring gör f.ö. samma observation som jag i avseende på boksamlingens förmodade storlek. Sidan 265: Adlerfelts arkiv och alla hans 8 hästar brinner upp. Detta med branden är hämtat ur en not på s. XIII. Noten hänvisar till Visocki-Hochmuths dagbok, publicerad i Karolinska krigares dagböcker II. Det denne säger är dock att "zugleich auch 8 personen" innebrändes tillsammans med en mängd hästar. Dock inget om något fältbibliotek eller några anteckningar. Sidan 265: 300 sjuka svenskar massakreras och slängs åt bysvinen. Detta kommer ur Kaggs dagbok. Ja, förstås minus bysvin etc. Kagg berättar bara att det hela inträffade 1 1/2 mil från Lublin och att alla 300 dödades. Sidan 266: 3 000 ryska skridskoåkare går till anfall vid Kexholm, leds av en präst. Uppgiften torde vara ur Fryxell (1856), del 22, s. 221 Där talas dock om 1 000 eller 4 000 skridskoåkare. Personligen misstänker jag starkt att det ska vara skidor, inte skridskor. I Handlingar till upplysande af Finlands öden under det stora nordiska kriget, del I, nämns dylika skidlöparexpeditioner. Sidan 266: Lewenhaupt kommer vid Schagarini i strid med Oginskis folk. Kungen konfererar med kardinal Villanova. Slaget vid Salaty (Saladen) stod den 19 mars 1703, kungens generalmajorsfullmakt för Lewenhaupt utfärdades den 14 april. Mycket tidigare än så lär han inte ha känt till vad som inträffat. Konferensen med Villanova, som i verkligheten hette Radziejowski ägde rum den 24 mars 1703 och så tidigt kan Karl XII i varje fall inte ha känt till saken. För mer om Salaty se bl.a. v. Rosen 2:2, s. 91 ff. Wilanowa är ett stort palats, se URL: http://www.wilanow-palac.art.pl/ (2006-06-27). Orsaken till sammansättningen av händelserna ska sökas hos Adlerfelt. Denne försöker hela tiden hålla sin berättelse kronologisk, oavsett var händelserna inträffat. Vilket förstås fungerar i en ren katalog, som Adlerfelt är. I Brunners variant, där Karl XII agerar (eller inte agerar) utifrån inkomna nyheter, blir det förstås en helt annan sak. Sidan 266: Lewenhaupt blir omedelbart guvernör över Kurland. Stuart hade redan 8/1 1703 sänt in en ansökan om att få tjänstledigt för att sköta sin hälsa. Denna ansökan beviljades 23/3, alltså ungefär vid den tid som Carolus Rex nu nått fram till. Lewenhaupts utnämning till generalmajor kom 14/4, som tidigare nämnts. Samma dag fick han också fullmakt som t.f. guvernör under Stuarts frånvaro, se Rosen 2:2, s. 93 f. Sidan 267: Prins Maximilian ankommer. Han anlände den 21 mars (Wisocki-Hochmuth säger den 20), alltså före Lewenhaupts utnämning och beviljandet av Stuarts permission. För prinsen se bl.a. Schürer von Waldheims biografi. Fryxells hand ligger tung över formuleringarna.
Sidan 267-268: 10 småländska knektar dödas under furagering. Detta är hämtat ur Åbergs och Göranssons Karoliner, s. 102. Händelsen ska ha inträffat den 4 april. Uppgiften är säkert riktig, men frågan är vad den typen av detaljer gör för perspektivet. Fäste verklighetens Karl XII så stort avseende vid just denna händelse att han till och med tog upp det med de främmande sändebuden? Sidan 268: Kungen ger djävulen i politiken. Det är möjligen riktigt i så motto att han inte var benägen att diskutera politiska spörsmål med främmande diplomater. Däremot var det helt annan sak med polska makthavare, Brunner har ju f.ö. precis nämnt ett möte med kardinalen Villanova (som dock hette Radziejowski). Sidan 268: Ryttmästare Witting och forne pagen Kagg på exekution (31/3 1703). Kungen generös. Wittting var ryttmästare vid Östgöta kavalleriregemente och Kagg tjänstgjorde vid Livgardet. Enligt Kaggs dagbok hade Witting 100 man till häst, vilket således utesluter Kagg. Livgardet tillhörde de förband som medföljde Karl XII och det befann sig alltså då på högra sidan av Weichsel, söder om Warszawa. Östgöta kavalleriregemente tillhörde däremot Rehnskölds kår, vilken vid denna tid befann sig i trakten av Rawa, 6-7 mil sydväst om huvudstaden. Händelsen torde dessutom ha inträffat ännu längre från Warszawa, nämligen i trakten av Wloclawek, några mil sydost Thorn där Rehnsköld höll på att lägga upp ett magasin. Se vidare v. Rosen I, s. 113 f. Kungens generositet måste därför strykas, han var helt enkelt inte i position att dela ut några pengar. F.ö. sändes förstås inte Witting ut "med Östgöta kavalleri", utan bara med en mindre del av det förbandet. Sidan 268: Stenbock bygger bro över Novodvor och fyra svenskar återvänder till armén. Överste Valentin och överste Dahldorff är en och samma person. Dessutom återsändes Daldorff och Rosenstierna redan i början av oktober 1702, se Adlerfelt s. 124. Klinckowström blev inte tillfångatagen och kan därför förstås inte heller ha blivit frisläppt. Jämför även anmärkningen till sid. 247 i föregående avsnitt. Nowy Dwor ligger precis öster om Bugs inflöde i Weichsel och är alltså en ort, inte en flod. Bron låg dock inte riktigt där, utan vid Okunin, se v. Rosen I, s. 108. Sidan 268: Livknekten Halling var död av djupa sabelhugg. I så fall hade han sannerligen inte avlidit i samband med tillfångatagandet. Josias Cederhielm berättar i sina dagboksanteckningar att Halling frigavs tidigt och återvände till armén den 12 augusti 1702, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 453. Sidan 270: Slaget vid Pultusk. Här är skildringen något missvisande. Karl XII hade efter övergången vid Okunin vänt österut och förföljde de retirerande sachsarna med Livdrabantkåren, Norra Skånska kavalleriregementet, Smålands kavalleriregemente och Buchwalds dragonregemente. Den 21 april ankom styrkan till Pultusk, där sachsarna under Steinau hade tagit ställning utanför staden. När denne såg att svenskarna var fler än han trott igångsattes reträtten genom staden, men Buchwalds dragoner och drabanterna hann fram innan detta var klart och det kom till en skarp strid med de retirerande sachsarna, som blev illa tilltygade, se v. Rosen I, s. 109 eller Braunerhjelms Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 181 f. Coyet berättar i sin journal att Karl XII, vid åsynen av den sachsiska styrkan, omedelbart gav order till Buchwalds dragoner att gå till anfall, understödda av drabanterna. När svenskarna kommit på 100 stegs avstånd vek en del av sachsarna av mot staden i full karriär med svenskarna efter. Högra sachsiska flygeln vände ett annat håll och förföljdes av Livregementet och Smålands kavalleriregemente. Enligt Coyets version var dragonerna de enda som hade blottat värjan, se Karolinska krigares dagböcker del X, s. 361 f. Karl XII själv förefaller ha tagit föga del i anfallet, även om Axel Roos säger att kungen deltog i första chargeringen. Sidan 270: Generalerna och drabanterna får tillåtelse att plundra staden. Som Coyet berättar gällde deras plundring den sachsiska trossen, inte staden. Brunners antydningar om våldtäkter kan därför utmönstras. För övrigt var våldtäkt belagt med dödsstraff enligt krigsartiklarna: "Den som våldtager någon kvinnes person, ung eller gammal, det vare sig uti vän- eller fiendeland, och därmed beslås och övertygas, straffes till livet" (artikel 88). Det är ganska typiskt att Brunner här ändrat plundring av trossen till plundring av staden och våldtäktsorgie. Sidan 271: Lille Prinsens bravader. Också här hörs Fryxells röst i bakgrunden.
Sidan 271: Citerat brev. Frans G. Bengtsson citerar precis samma stycke, men han citerar ordagrant efter brev 157 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Det gör inte Brunner. Sidan 271: 7 000 man sachsiskt infanteri har samlats i Thorn. På sidan 274 är de 6 000. Sidan 272: Kungen beordrar Rehnsköld att fylla ett magasin i Wloclawek. Det magasinet började Rehnsköld upprätta redan i slutet av mars månad, se Adlerfelt s. 144 f. En annan märklig detalj är att Wloclawek på sidan 267 heter "Wladislaw", vilket ju också är den form Adlerfelt använder. Förvirrande, kan man tycka. Förmodligen har Brunner inte haft klart för sig att detta är en och samma ort och har därför fått med magasinets inrättande på två olika ställen. Sidan 272: De svenska trupperna hade fördrivits från Ingermanland. Narva räknades till Ingermanland och den staden föll ju först på sensommaren 1704. Sidan 272: Kungen får i början av maj 1703 veta att tsar Peter intagit Nyen. Återigen en kronologisk omöjlighet. Nyen föll 2 maj 1703. C. von Rosen säger (del I, s. 119) att den var den 25 maj som Karl XII fick veta att Nyen stod inför sitt fall. Sidan 272: Ryssarna tar två fartyg ur kapten Numers eskader. Viceamiralen (inte kaptenen) Gideon von Numers sände den 7 maj ett par små fartyg för att rekognoscera inloppet till Neva. Natten mellan 7 och 8 maj blev dessa fartyg överfallna av ryska lodjor. Inte heller detta kan Karl XII förstås ha känt till förrän flera veckor senare. Sidan 273: Kungen låter bränna en mängd byar och hänger patrasket som slaktdjur i en kötthall. Att det brändes byar som svar på överfallet berättar Adlerfelt. Kötthallen och slakdjuren saknas däremot och man kan notera att det tidigaste belägget för ordet "kötthall" i SAOB är från 1885. Tills vidare betraktar jag hängningen som en produkt av Brunners fantasi, eller snarare av hans ivriga tesbyggande. Sidan 273: Bönder, kvinnor och barn arbetar i vild skräck på försvaret av sina byar men flyr vid Stenbocks ankomst till Bobrovnika. Stenbock slår där en bro över floden. Vad Adlerfelt i själva verket säger är att när man kom till Bobrownika, 5 mil från Thorn, så sändes Stenbock i förväg för att slå en bro över floden Drzewenza, en mil från staden. Vill man se närmare på området rekommenderas denna karta: http://lazarus.elte.hu/hun/digkonyv/topo/200e/36-53.jpg. Detta är ett typiskt exempel på den geografiska slarvighet som präglar boken, jämför t.ex. med vad som som sägs om Kokenhusen på sid. 152, 201 och 205 eller om Köpenhamn och "Kronoberg" på sid. 140-141. Sachsarna hade, berättare Adlerfelt vidare, inför svenskarnas ankomst sammankallat traktens bönder för att arbeta på Thorns befästningar. Naturligtvis ägnade sig inte bönderna åt att befästa sina byar. Här kom en svensk armé, modernt beväpnad och med artilleri, som dessutom dittills hade slagit sachsiska reguljära trupper ur fältet överallt. I den mån bönderna försökte värna sin egendom skedde det säkerligen på andra sätt, t.ex. genom att gömma undan den medan de själva drog till skogs. Brunner har avsiktligt eller oavsiktligt missuppfattat Adlerfelts redogörelse. Sidan 273: På ett av torgen stod en staty över Kopernikus. Efter vad jag kan förstå restes denna först på 1850-talet, se URL: http://torun.dmkhosting.com//html40en/sights/copernic.php (2006-06-27). Sidan 273: Karl XII läser högt ur Gustav II Adolfs dagbok. Någon sådan existerar inte. Det som finns är ett av Johan Adler Salvius, dåvarande fältkanslichefen, uppsatt Diarium eller kort relation på alt det som på h. k. maj:ts preusiska resa..., tryckt i Historiskt archivum 1775. För detta, se bl.a. Svensk historisk bibliografi 1771-1874, s. 160. Gustav II Adolf ryckte i augusti 1628 söderut från Marienburg, passerade strax öster om Grudziadz och svängde därefter åt sydost mot Brodnica (Strasburg). Närmare än så kom han inte. Sidan 274: Karl X Gustav tvingas lämna tillbaka Thorns nycklar. Tre år efter 1655 befann sig ju Karl Gustav på en helt annan plats. Sidan 274: Lille prinsen önskar veta vad Karl XII vill med belägringen. Kungen vill leka med staden. Nja, det tror jag inte han behövde fråga om. I Thorn låg flera tusen man sachsiskt infanteri, naturligtvis skulle det vara till stor fördel för Karl XII om detta kunde oskadliggöras. Eller som det står i brev nr 157 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref: "Jag ernar nu at marssera so, om möjligt är, at dhe utur Thorn inte motte kunna komma dhedan mera...". F.ö. anför Brunner just denna anledning längst ned på sidan 271. Detta torde vara ett symptom på själva arbetssättet, d.v.s. Brunner har plockat uppgifter från en mängd olika verk och slutresultatet blir därför ett löst sammanfogat lapptäcke. Sidan 274: 6 000 man morskt sachsiskt fotfolk har samlats i Thorn. På sidan 271 är de 7 000. Sidan 274: Liewen begravdes i Tyska församlingens kyrka på Stadsholmen. Enligt Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM ligger Liewen begravd i Jakobs kyrka. Eller låg, för Hornska gravkoret bortröjdes 1862. I Wittinghs historik över församlingen från 1771 nämns Liewens begravningsvapen, så uppgiften i stamtavlorna lär vara riktig, se vidare S. Jakobs kyrka i Stockholm: konsthistoriskt inventarium, s. 413. Sidan 275: Ett helt kvarter avskiljs för de tillströmmande soldathororna, Piper meddelar deras taxa. Jag tillåter mig att tvivla på uppgiften, men kan någon visa att den är korrekt... Sidan 275: Rudbeck d.y. döper om Myrkung till Kung Karls spira, kungen gläds över nyheten. Nora Samolad sive Lapponia illustrata kom ut redan 1701. Sidan 275: Det spelas dansmusik för hovdamer med kavaljerer. Vilka hovdamer skulle det vara? Sidan 275: Det bestäms att Rosidors teatertrupp ska nedsändas från Stockholm. Teatersällskapets verksamhet vid Thorn har behandlats i en uppsats i Samlaren 1889. Enligt denna hade några medlemmar ur ensemblen begivit sig till Thorn för att uppvakta Karl XII, i syfte att anhålla om att få förlängt förordnande i Stockholm. Kungen nämner själv deras ankomst i ett brev till Rehnskiöld (nr. 163). Utgivaren Ernst Carlson daterat det till september, medan Silfverstolpe i Samlaren, med stöd av ett brev från hertig Johan Wilhelm av Sachsen-Gotha, hävdar att det är från juni. Som brevet nämner de den 25 augusti ankomna rekryterna är Silfverstolpes teori ohållbar. Sidan 275-276: Soldater som ska hämta bjälkar för teaterscen blir attackerade. Kagg berättar om händelsen, som ska ha inträffat den 18 maj. Det var en kapten från Dalregementet som med 32 man var utkommenderad att hämta trävirke för en bro över Weichsel. Kungen gav alla de meniga 9 dukater och kaptenen 100. Adlerfelt berättar historien något annorlunda, enligt honom var det bara 20 man och en kapten. I Adlerfelts version får soldaterna 10 dukater. Någon teaterscen var det alltså inte fråga om. Sidan 276: Kungen berättar, apropå de många upptågen, för sin syster att "de hava här i sommar ett övermåttan roligt läger." Det brevet har nr 52 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Brevet är dock daterat 6/11 1703 och det Karl XII skriver är: "Vij hafva och hafft här i Sommar ett rätt gått och öfvermåttan roligt läger, så att intet hafver fattats." Betydelsen här är inte "skojigt" utan "lugnt, fredligt". SAOB anför f.ö. just detta brev som ett exempel på denna betydelse. Sidan 276: Ingen i kansliet eller härledningen ville förstå anledningen till belägringen av Thorn. Det som vissa opponerade sig emot var belägringen av Thorn i det aktuella läget, då man ännu saknade ordentligt belägringsartilleri. Att infånga flera man sachsiskt infanteri torde annars ha varit en god nog militär anledning. Sidan 276: Kungen sparkar ut Robinson. Detta är säkerligen helt påhittat. De utländska diplomaterna var förbjudna att vistas vid högkvarteret och i Hermelins brev av den 28/5 talas om att Robinson sänt brev till högkvarteret, knappast nödvändigt om han själv hade befunnit sig där. Sidan 276: Hermelin skriver förtroligt till Barck i slutet av maj, kungen tjuvläser brevet. Det aktuella brevet har nr 38 i Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck 1702-1709. Här har dock Brunner klippt och klistrat ur två olika brev:
Till detta ska läggas att när Thorn väl fallit skrev Hermelin till Barck: "Gudi ware lof, som alt detta så wäl styrt, at H:s M:t har sitt folk förskonat, ock ändå hafft tillfälle til at winna så stort beröm. Wij rida nu ock sij på wärken. Jag tror, at detta som wid Thorn skiedt är, skall hafwa god wärkan." (Brev av 4/10 1703). Och detta skrevs bara två veckor efter de förtvivlade uttrycken ovan - Hermelin var måhända inte alltid så klarsynt? Sidan 276: Karl XII visar sin avsky för Hermelin. Naturligtvis helt fiktivt. Först och främst citerar Brunner stycken ur två olika brev, avsända med fyra månaders mellanrum, varav det senare knappast är mindre kritiskt än det förra. Den scen han bygger upp med ett sådant förfarande som bas blir förstås helt utan trovärdighet. Sidan 277: Piper försöker övertyga Karl XII om nödvändigheten av fred i Polen. Berättar om ohyggligheter i Baltikum. Överlämnar brev från Jacob Boethius. Detta samtal hölls den 29 maj 1703, se v. Rosen I, s. 120 f. Historierna om ohyggligheterna är inspirerade av Fryxell (1856), del 22, s. 28 f., men har "bearbetats" en del. Sålunda är t.ex. de upphängda unga karolinerna i Fryxells version kyrkoherden Adrian Vergin i Odenpää, som dock enligt bl.a. Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM avled först 1706. Fryxells uppgifter torde f.ö. avse de härjningståg som ryssarna genomförde i september 1703, något som Karl XII förstås inte kunde få information om redan i slutet av maj samma år. För dessa, se Rosen 2:2, s. 152 ff. Till detta kan läggas att jag av den estniske historikern Kalle Kroon har fått veta att Vergin avrättades av ryssarna 1706, dömd som svensk spion. Till detta ska läggas att Brunner låter Piper hänvisa till "Ingermanland, Estland, Lettland". Givetvis skulle han ha hänvisat till "Livland" och inte "Lettland". Sidan 278: Kungen fyller 21 den 19 juni 1703. Som bekant var Karl XII född den 17 juni 1682. Sidan 278: Kungen skriver till Rehnsköld. Här är det återigen lite si och så med troheten mot originalet, det handlar ånyo om klippande och klistrande:
Det kan ha sin poäng att här återge utgivaren Ernst Carlsons kommentar till de hårdhänta instruktionerna i brev 160: "En hård 'raison de guerre', som konungen här gör gällande. Men andra af samtidens härförare, en Marlborough eller en Vendôme, skulle näppeligen förfarit mildare." Och nej, Ernst Carlson var alls inte någon Karl XII-beundrare, snarare tvärtom. Fryxell, som verkligen heller inte beundrade Karl XII, skriver så här om svenskarnas framfart i Polen: "Slutligen bör anmärkas, att den hårdhet, till hvilken Karl enligt ofvanstående bref gjort sig skyldig, blef i ohygglighet ofta nog öfverträffad af det sätt, hvarmed polackerna förföljde varandra, och än mer af den blodiga vildsinthet, hvarmed tsar Peter stundom behandlade både undersåtar och fiender; - likaså, att de härjningar den svenske konungen föreskref i sig själfva icke voro mer omänskliga än de, hvilka enligt då gällande sed mångenstädes blefvo också af andra bildade nationers krigare utöfvade; se t.ex. fransmännens samtidiga förfarande i Valencia och Catalonien under spanska tronföljarkriget." (1902, del 22, s. 243. ) Sidan 278: Stenbock kräver in en gammal skuld från Karl Knutssons dagar. Detta torde vara felaktigt. Hannes Saarinen, som i Bürgerstadt und absoluter Kriegsherr behandlar förhållandet mellan Karl XII och Danzig anger att detta krav framfördes först i slutet av 1703, närmast i ett brev från Karl XII till residenten Cuypercrona 3/12 1703. Sidan 278: Stadens råd avslår högdraget kravet. Nu kan de förstås inte ha avslagit ett krav som inte var framställt. Stenbock hade sitt första sammanträffande med rådet 8/6 1703. Det han då krävde var kontribution, kulor och krut samt lavetter. Det svar Stenbock fick var mindre högdraget än vad det var urskuldande, se Saarinen s. 78. Sidan 278: Citatet ur kungens brev. Detta är en egenhändig fotnot till en officiell skrivelse, daterad 13/6 1703. Sidan 278: Staden Danzig kapitulerar. Det var först i november 1703 som Danzig utbetalade en stor summa pengar, se Saarinen s. 137 ff. Sidan 278-279: Kungen skriver till Stenbock. Detta är ur brev nr 207 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Utgivaren Ernst Carlson lyckades inte datera det, men möjligen är det snarare från juli än juni. Sidan 279: Karl XII konstaterar att det är ett grovt brott mot krigarseden att fienden inte förskonar de rum där han vistas. En smula betecknande att Fryxell istället skriver: "Då ville generalerna inskicka till Thorn en förklaring, att, om man fortfore med att skjuta efter konungens person, skulle vid stadens eröfring hvarken borghöfding eller besättning skonas. Men Karl förbjöd det. Sachsarne, sade han, hafva rätt, i hvad de göra. Det är jag som förer kriget mot dem. Kunna de skjuta mig, så är det slut på hela fejden (Del 21, s. 235). Egenartat nog kommer just detta på sidan 284. Inom loppet av några sidor skiftar alltså "Karl XII" mening. Sidan 279: Kungen är ute och rider med general Meijerfelt och livgardet. M. utnämndes till generalmajor först 1/6 1704, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Livgardet var ju som bekant ett infanteriregemente, varför regementets möjligheter att rida omkring var starkt begränsade. Sidan 279: En kanonkula lägger sig invid klosettstolen. Svenska Akademiens ordboks första belägg för ordet "klosett" är från 1860-talet, se URL: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (2006-06-23). Sidan 279-280: Kungen möter Joachim Lyth. Rekryter anländer strövis. Lyth kom till det svenska lägret den 28 juni och hans första möte med Karl XII var den 30 juni, se L:s dagbok. Rekryterna landsteg vid Danzig först 27/7, se v. Rosen I, s. 153. Sidan 280: Två dagar senare såras Lyth och drabbas av fältsjukan med duktigt durchlopp. Det var den 2 juli som Lyth sårades och enligt hans egen dagbok drabbades han av fältsjukan först den 19 juli. Sidan 280: Kungen låter den 9 juli skicka några salvor över muren så att delar av staden börjar brinna. Belägringsartilleriet var på plats först vid månadsskiftet augusti-september och de första batterierna började anläggas strax därefter, se Adlerfelt s. 165. Sidan 280: Tsaren belägrar Viborg. Finska viken hålls av ryssarna. Detta är ett utmärkt exempel på hur illa Brunner behärskar ämnet. Vad som här åsyftas är den strid mellan Cronhjorts finska armé och ryska trupper som den 9 juli 1703 stod vid Systerbäck, nära byn Joutsälckä. Striden avslutades med att båda sidor retirerade, men medan ryssarna fortsatte att hålla trupper i området så gick Cronhjort tillbaka till Viborg, se v. Rosen 2:2, s. 125 f. Någon belägring av Viborg ägde naturligtvis inte rum. Svenskarna förlorade ca 200 man i stupade, inte 400. Uppgiften att Finska viken hölls av ryssarna är än mer egendomlig. Viceamiral Numers hade med sin eskader övervintrat i Viborg, varifrån han avseglade den 28 april. Numers stannade kvar i området till början av oktober. Under hela den tiden upprätthölls kontrollen över farvattnen utanför Nevas utlopp av hans eskader. Se bl.a. Munthe, A., Karl XII och den ryska sjömakten, del 1, s. 155 ff. eller v. Rosen 2:2, s. 106 ff. Källan för uppgifterna är Fryxell (1856), del 22, s. 26 f. Förmodligen har Fryxell här låtit lura sig av diverse lösa rykten, strax ovanför har han refererat en mängd uppgifter ur utländska diplomaters korrespondens. Brunners beroende av Fryxell är påtagligt, att ryssarna skulle ha varit 25 000 är t.ex. en grov överdrift, i själva verket lär de inte ha varit mer än ca 6 000 man, se v. Rosen 2:2, s. 125. Sedan dröjde det förstås flera veckor innan Karl XII fick veta vad som hade inträffat. Sidan 280: Kriget antager ett vildsintare skaplynne.
Detta säger Fryxell i samband med sin redovisning av vinterkvarteren 1703-1704. Sidan 280-281: En kommission från Lublin anländer, anförs av Morsjtyn. Framlägger fredsförslag. Detta är då samme man som på s. 256 kallades "Morstein". Några underhandlare ankom heller inte, däremot skickades det brev, se Jonasson, s. 125. Det förslag som här omnämns insändes dock först i augusti 1703, se Jonasson, s. 128 f. Sidan 281: Kungen läser om Josua och Judas Makkabeus och skriver sedan till Rehnsköld. Detta torde vara hämtat ur Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad, där författaren gör jämförelser mellan dessa bibliska gestalter som "med livligt gudomligt gillande" praktiserade summariska metoder. Sidan 281: Major Creutz blir överfallen, förlorar 107 man av 200. Detta lär vara en händelse som utspelade sig 29/7 1703, se Adlerfelt. Enligt denne hade Creutz 400 man och förlorade 180. I Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 184a-184 b finns en redogörelse för striden, byggd bl.a. på Creutz egen rapport. Hans totalförlust i stupade och saknade var av Livregementet 2 officerare, 3 korpraler och 103 meniga. Av Norra Skånska kavalleriregementet förlorades 18 man och av smålänningarna 3 korpraler och 53 meniga. Man får säga att Adlerfelts uppgifter är remarkabelt exakta, summan blir enligt rapporten 182 man. C. von Rosen anger att Creutz skulle ha förlorat 2 officerare, 185 man och 4 av Sapiehas folk, se Bidrag till kännedom om de händelser... - D. 1. - S. 118. Sidan 281: Överstelöjtnant Königsheim blir överfallen. Königsheim tillhörde Rehnskölds kår och hans olycka inträffade den 19 augusti i staden Mielzyn. Fullt så illa som Brunner beskriver händelsen var den dock inte. Königsheim hade 200 man och miste 15 fångar och 70 stupade, se v. Rosen s. 140 f. Sidan 281: Karl XII ilsknar till på grund av Königsheims olycka. Skickar hårt brev till Rehnsköld. Brevet har nr 162 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Det saknar datering, men innehåller uppgiften att Stenbock samma dag ankommit till lägret vid Thorn. Detta gör att det kan dateras till den 25 augusti, se Adlerfelt s. 165 och not 2 till samma brev. Brevet är möjligen svar på Rehnskölds brev av den 22 augusti, se Karolinska krigares dagböcker XI, s. 24 f. Det brevet innehåller föga konkret om Königsheims olycka, men kungen har tydligen blivit muntligt informerad av kuriren. Möjligen, även om detta är spekulationer, har Karl XII blivit vilseledd av de knapphändiga uppgifter man först tycks ha haft. Det finns således inget i Rehnskölds följande brev som antyder att han faktiskt låtit antända Mielzyn. Om citatet kan en rad ting sägas. Först och främst finns i kungens brev inga ortsangivelser, vare sig "Wrjesnia" eller "Niezsawa". De har Brunner satt dit själv och åtminstone den första är dessutom helt felaktig. Wrzesnia var den ort i vilken Rehnsköld hade sitt högkvarter under den aktuella perioden, inget annat. När det sedan gäller Nieszawa så är det en ort som ligger vid Weichsel, ca 4 mil sydost Thorn. I Olof Hermelins brev till Samuel Barck av den 23 augusti 1703 berörs det som kungen måste syfta på. Den 18 augusti överfölls en styrka om 20 dragoner av fienden i Nieszawa och de flesta blev dödade. Styrkans chef kaptenlöjtnanten Horn (av utgivaren identifierad som Svante Horn vid Buchwalds dragoner), hade 3 gånger skrivit till Anders Lagercrona och begärt att posten antingen skulle förstärkas eller dras in, men inget hade hänt. Den 20 sändes en svensk styrka om 260 man ut för att bränna staden som hämnd, vilket Hermelin ansåg vara fel då såväl invånarna som vaktposterna hade varnat om fiendens anmarsch. Nordberg nämner också händelsen och säger att befälhavaren, en förnamnslös löjtnant Horn kom undan "själv tredje". På en hemsida ägnad Svante Horn kan man läsa följande: "700 polacker överfaller 25 svenskar. Vid ett tillfälle under belägringen begav sig den nyblivne kaptenlöjtnanten ut med 24 man för att samla virke. Den lilla truppen överfölls plötsligt av 700 polacker i 7 fanor, och slogs med dem i sju timmar tills alla Horns män stupat utom en. Svante Horn hade då på egen hand sårat eller dödat över hundra polacker, en närmast otrolig krigarprestation. Tillsammans med den ende återstående av sina män lyckades Svante Horn sedan undkomma till belägringsstyrkan vid Thorn, dock utan virke." (http://web.telia.com/~u37000938/page93.html). Jag misstänker starkt att det som här beskrivs verkligen är överfallet i Nieszawa, trots att historien berättas något annorlunda än i Hermelins brev. OBS: För en uppdaterad analys av händelserna, se URL: http://www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=210 (2006-06-23) och föregående avsnitt i den artikelserien eller Nieszawa : myten och verkligheten. Kontentan av denna är att ett par arkivfynd visar att Nieszawa och några i omgivningarna liggande egendomar brändes och att 3 borgare hängdes. Det brev som av några generationer historiker flitigt citerats såsom bevis på Karl XII:s hårda sinnelag döljer alltså en verklighet som såg väsentligt annorlunda ut. Om brevet bevisar något är det sålunda att Karl XII inte alltid höll sig till den bokstavliga sanningen. Vad exemplet också visar är att det fortfarande finns åtskilligt kvar att undersöka och att man inte ska lita på s.k. etablerade sanningar. När det sedan gäller själva citatet så har Brunner återigen klippt och klistrat. Förutom att ortnamnen lagts till så hör citatets två sista meningar inte ihop med det aktuella brevet. De är istället hämtade från ett egenhändigt postskriptum i ett brev till Magnus Stenbock av den 27 juli 1703, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 208. Orten heter f.ö. inte "Wrjesnia" utan "Wrzesnia". Detta är egentligen ganska betecknande. Först lägger Brunner till två ortnamn, av vilket det ena är uppenbart felaktigt. Sedan klistrar han in två meningar hämtade ur ett brev till en helt annan person, dessutom skrivet en månad tidigare. Är detta verkligen att vara "ohyggligt noggrann"? När det sedan gäller uttrycket "inte skona barnet i vaggan" så har det förmodligen en gammal historia, möjligen är det ett talesätt inspirerat av Bibeln. Efter ett snapphaneöverfall i juni 1678 ska således ryttmästare Ankarspitz ha använt samma uttryck i ett brev till prästen i Höör, se http://www.scania.org/ssf/history/snapp/snappdel3.htm. Jacob de la Gardie använde det i ett brev till staden Novgorod 28/2 1611, se Almquist, H., Sverige och Ryssland 1595-1611, s. 217. Låt oss se på brevet och Brunners citeringsteknik:
Som synes har Brunner inte utgått från originalet eller den tryckta utgåvan. Han verkar heller inte ha byggt på Fryxell, i varje fall inte uteslutande. Man ser också hur Brunners brevavslutning helt saknar motsvarighet i originalet och hur han lagt till ortnamnen. När han framträdde i Studio 24 förra hösten läste han upp delar av just detta brev - med de egenhändiga tilläggen av ortsnamnen. Sidan 282: Transporten från Sverige ankommer, kungen blir glad. Sänder en hop officerare och drabanter av gardet för att ta emot den. Det här är förstås också fel. Det som står i Adlerfelt är: "konungen beordrade een hoop officerare af drabanterne och gvardet att rycka dijt" (s. 161). Felet är naturligtvis inte av någon större magnitud, men det är typiskt. Det visar nämligen både på slarv och på bristande ämneskunskaper. Slarv därför att Adlerfelt är tydlig och bristande ämneskunskaper därför att den som är någorlunda insatt skulle ha reagerat för en så egendomlig konstruktion som "officerare och drabanter av gardet" och kontrollerat vad som egentligen stod i källan. Sidan 282: Österrikes, Hollands och Englands sändebud sänds med sina sekreterare längs floden mot Danzig. Herman Brulin redogör i sin artikel Österrike och det stora nordiska kriget före Karl XII:s infall i Sachsen (Historisk tidskrift 1909) för kontakterna med dessa makter under sommaren och hösten 1703. I slutet av juli och början av augusti stod Cranenburgh, Zinzendorff och Robinson i intensiv skriftlig kontakt med det svenska fältkansliet, till Thorn tilläts de inte komma. Robinson reste verkligen till Thorn, fast först efter stadens fall, men lyckades inte åstadkomma något. För detta se också Jonasson, G., Karl XII:s polska politik 1702-1703. - Stockholm, 1968. - S. 124 ff. Warszawa var f.ö. deras bas under den aktuella perioden. Sidan 282: August vidtar motåtgärder.
I grunden är det samma text, dock har Brunner skurit bort ganska mycket. Sidan 283: Södra skåningarna fylls ut med 116 man till häst. Enligt v. Platens regementshistorik fick regementet på hösten 1703 132 rekryter, se Kungl. Skånska dragonregementets historia. D. II, s. 111. Brunners siffra kommer ur ett av Karl XII:s brev till Rehnskiöld (se anm. till s. 281). Förmodligen är båda siffrorna korrekta, då Karl XII talar om "beredna". Det finns dock ett annat problem i sammanhanget, Södra skåningarna befann sig inte vid Thorn utan tillhörde Rehnskiölds avdelning. Någon "utfyllning" var det alltså inte frågan om, uppgiften i kungens brev ska betraktas som information till Rehnskiöld om vad denne kunde förvänta sig. Sidan 283: De 4 000 rekryterna för infanteri och artilleri stacks in i sina regementen. Som Brunner precis har nämnt rekryter till både livdragonerna och Södra skåningarna får man väl tro att det ska vara "infanteri och kavalleri". Sidan 283: Kungen blir nedmyllad.
Sidan 283: Pompe dör den 9 september, kungen otröstlig. Vill ha ceremoni i Johanneskyrkan i Thorn. Förstås en konstruktion. Den enda gången Karl XII nämner händelsen i skrift är i ett brev till systern Hedvig Sofia, daterat den 3/11 1703, och då allra sist i ett P.S. Där sägs att dödsfallet inträffade "härom dagen". I överskriften till Israel Holmströms bekanta vers anges dock att hunden dog den 17 september, se Holmström, I., Samlade dikter. D. 1., s. 405. Tydligen tillhörde Johanneskyrkan under den aktuella perioden jesuiterna och möjligen hade Karl XII dragit sig för att reta upp katolska kyrkan genom en hundtillägnad ceremoni. Till dess att motsatsen bevisas uppfattar jag det hela som ett inslag av tesbyggande - eller alternativt rent trams. Sidan 283: Karl XII har mottagit Pompe vid sin fars död. Redan i januari 1693 omtalas Pompe, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 462 ff. Han är då helt tydligt prins Karls hund. Pompe nämns också i en av Israels Holmströms dikter om Karl XII:s tama björn, uppenbarligen tillkommen före augusti 1699 då björnen ramlade ut genom ett fönster och slog ihjäl sig. Sidan 283: Omedelbart efter Pompes död öppnas tranchéerna. Dessa öppnades på kvällen den 9 september, se Adlerfelt s. 165. Alltså ett kronologiskt tillbakahopp. Sidan 283: Stadens guvernör, general Robel, siktades. Han hette dock von Röbel, se v. Rosen I, s. 115. Sidan 284: Sachsarna skjuter efter Karl XII.
Sidan 284: Sachsarna gör ett utfall den 15 september, 15 svenskar och 54 sachsare stupar. Enligt Kungl. Svea Livgardes historia, del IV, s. 425-426 skedde utfallet den 12 september. Detta är också den uppgift finns i Stefan Hartmanns uppsats Thorn im nordischen Krieg, publicerad i boken Thorn : Königin der Weichsel. Enligt regementshistoriken stupade 5 svenskar medan 18 sårades. Adlerfelts uppgifter är mycket snarlika, 20 sårade och 4 döda. Enligt Adlerfelt stupade 10 sachsare. Lyth säger i sin dagbok att 50 sachsare stupade och 2 tillfångatogs. Även han anger att utfallet ägde rum den 12 september. Sannolikt har Brunners renskrivare gjort sig skyldig till en feltolkning. Man ser nämligen tydliga likheter med Lyth:
Sidan 284: Löjtnant Gyllenrost blir skjuten i benpipan så saften rinner ut. Löjtnant Gustaf Adolf Gyllentrost, som han ska ha hetat enligt Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, blev skjuten 10/9. Den som blev skjuten så saften rann ut var dock vår gamle bekant Joachim Lyth och det skedde den 30 september. Löjtnant Gyllentrosts förnamn förefaller dock aningen osäkert, han ska således ha tjänstgjort vid Östgöta infanteriregemente men i Petris regementshistorik upptas han bland underofficerarna och då med uppgiften att han avled redan 1702. Brodern Mattias Jurgen verkar mer trolig, denne ska verkligen ha varit löjtnant vid nämnda regemente. Någon kulinsamling höll Gyllentrost förstås inte på med, Lyth berättar att det handlade om ett anfall på sachsiska posteringar. Sidan 285: Augusts residenspalats i Thorn brinner upp. Enligt Hartmanns uppsats (s. 293) tog August vid sin ankomst till Thorn den 30 oktober 1702 sitt kvarter "im Wachschlagerschen Hause". Medlemmar av familjen Wachschlager satt under lång tid i stadens styrelse, se Dygdala, J., Urzednicy miejscy Torunia 1651-1793. - Torun, 2002. - S. 244 f. Något "residenspalats" torde August alltså inte ha förfogat över. Adlerfelt nöjer sig också med att berätta att den sidan av torget där August "logerat" brann upp. Sidan 285: Karl XII låter med stora offer besätta sachsarnas nyuppförda ravelin. Adlerfelt säger inget om "stora offer". Dessutom torde han mena att man lät öppna en ny löpgrav mot detta sachsiska utanverk, inte att man besatte själva verket. Sidan 285: Borgerskapet låter stöta i trumpeten och vill överlämna sig. Kungen tillåter inte detta. I verkligheten förhöll det sig ungefär på följande sätt: borgerskapet förfärades över förödelsen som uppstod när det svenska artilleriet trädde i aktion. De vände sig då till kommendanten och bad om tillstånd att sända en deputation till Karl XII med anhållan om att staden måtte skonas. Detta vägrades och då lät borgerskapet på ett eget bevåg blåsa chamade (en signal till att man vill inleda förhandlingar). När kommendanten hörde detta blev han uppbragt och lät arrestera trumpetarna efter att först ha bankat dem med trumpeterna i huvudet. Se vidare v. Rosen I, s. 155, som bland annat anför en lokal, nästan samtida källa. Sidan 286: Tre pissdrypande korpraler hängs. Uppgiften om hängningen kommer från Kaggs dagbok. K. säger dock att de tre sedermera hängdes vid staden Melsack i Ermland, där Livgardet stod från julen 1703 fram till juni 1704, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 428. Historien måste alltså utmönstras. Sidan 286: Nästan 6 000 av stadens 10 000 invånare hade dött. Detta torde vara någon slags feltolkning av de förlustsiffror som ges av Kagg, som säger att sachsarna vid inmarschen varit 12 000 man och vid kapitulationen återstod 5 000. I själva verket torde sachsarna ha varit ca 6 000 vid belägringens början, se Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia 3, s. 160. Det låter osannolikt att borgerskapet skulle ha lidit så kraftigt. Aha, det är Lyth som spökar här också. Han säger att den sachsiska garnisonen från början var 10 000 man, men att det vid kapitulationen endast återstod 4 000. Sidan 287: Fästningsverken rivs. Thorn mineras och sprängs. Adlerfelt berättar att man sparade stadsmuren, men rev övriga fästningsverk. Vilket också är det riktiga. Det som spökar här är återigen Lyth:
Lyths fyra "thorn" har blivit till hela staden Thorn. Sidan 287: Kungen skänker en dopfunt till Maria Magdalena kyrka. Stämmer detta? Enligt församlingens hemsida fick kyrkan från Thorn en nattvardskalk - URL: http://www.mariamagdalena.se/varkyrka.html (2006-06-22). I Gunnar Hellströms Stockholms stads herdaminne... nämns att kyrkoherden Samuel Törling, tidigare fältpräst, skänkte några föremål till kyrkan. Någon dopfunt nämns dock inte. Inskriptionen låter ju f.ö. också suspekt - "Nådigt skänkt av Karl XII till minne av Thorns erövring". Det borde väl vara "Carl" eller "Carolus" och "af"?
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2007-01-25
|
